Kom precis in efter att ha tagit lite friskluft ute på balkongen. Nu är jag verkligen rastlös. Orkar inte ens se på ett av mina favoritprogram på tvn. Allt känns bara så ointressant. Jag känner även irritation. Vill bara drömma mig bort mot något bättre, mot friheten. Vill nu mer än någonsin flytta till ett ställe som jag kan kalla mitt, inte bara sitta instängd i ett litet rum med tomma väggar. Vill sätta min egen prägel på vackra ting, bestämma precis hur jag vill att mitt hem ska se ut.

Detta har blivit mer av en vardagstanke för mig. Vill verkligen kunna stå på egna ben och ansvara för mitt, men tydligen får jag inte göra det eftersom att vissa fortfarande behandlar mig som om jag vore 10 år och måste säga vart/hur/ och när jag går och till vem. Jag kan inte för fem öre skaffa mig ett eget privatliv utan att det finns nyfikna typer som ska veta precis allt. Detta är mitt största irritationsmoment just nu. Varför kan vissa inte bara förstå att jag inte är en tio-årig liten flicka längre, utan att jag faktiskt har blivit och är vuxen?