Hej, sitter just nu och skriver meningslösa dikter. Jag förstår inte hur det alltid slutar med att man klagar över livet. Varför kan man aldrig skriva om glädje istället för sorg? För att det är lättare att skriva om? För att det är det ens egen vardag handlar om?
Kan inte svara på de frågorna men är väldigt fundersam över varför det alltid är lättare att skriva om hatkärlek än sann kärlek, varför det överhuvudtaget är nånting att skriva om eftersom att man själv blir på dåligt humör och tanken att man bara kommer uppleva det och inte äkta kärlek finns hela tiden i skallen. Varför inte skriva om lycka, glädje och kärlek istället?
Jag menar hur svårt kan det vara på en skala när det är så himla lätt att skriva om allting som är dåligt?